Regnet öser ner i Östersund. Jag har suttit ute på min balkong och druckit en kopp te tillsammans med en filt och en god bok (jag läste 38 sidor innan jag frös ihjäl) och nu har jag återigen förflyttat mig in i värmen.
Fan va sofistikerad jag lät nu, förlåt, det var inte meningen.

Sanna är på fotbollsträning i Ås och jag har skittråkigt. Disken är diskad. Allt ser fint ut. Kläderna är dessvärre inte upphängda men det är bristen på galgar som står för det problemet. Alla bloggar är lästa. All god mat i kylskåpet uppäten. Ja, ni förstår. Jag och mina 49 kvadratmeter är lite uttråkade.

Tänk hur många timmar jag legat sömnlös inför de här dagarna. Hur många gånger jag har fasat för att lämna allting hemma och ge mig in i något helt nytt. Hur många gånger jag har haft en klump i magen när tankarna om att alla inte hamnar i samma stad slagit till med full kraft.
Det blev inget "HEJDÅ, PUSS OCH KRAM"-avsked. Någon bara stack, medans någon annan hade fullt upp med en pojkvän.
Alla tankar som jag tänkt, och troligen alla andra också, känns så himla onödiga nu. Allt hemma finns kvar och kontakt går att hålla om man anstränger sig.
Oskar i min klass ringde nyss och frågade vilken tid vi börjar.
Det nya är snart det vanliga, vänta en vecka bara.
Lillasyster