Ja min tro...... Jag vet inte riktigt vart jag ska börja?

Jag bad aftonbön hela min uppväxt, ni vet - gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, var jag mig i världen vänder står min lycka i guds händer lyckan kommer lyckan går du förblider fader vår amen PS. här kommer min egen bön, jag hoppas att jag får en häst eller kanske ett TVspel och att min farfar aldrig kommer dö"
Ungefär sådär lät det när Jenny Bergvall, 5-10 år bad aftonbön.
Medan jag växte upp började jag inse att jag inte ville lägga min lycka i någon annans händer, och inte heller skylla min olycka på någon.
Sättet jag handlar på och valen jag gör är bara mina, så Gud tror jag inte på längre.

Jag har trott på tomten också. Det slutade jag med när jag började förstå att morfar alltid gick och köpte tidningen när Tomten kom. Kanske fanns det ett samband.. Hmm. Jag beslutade mig för att känna på skägget och ja - ni kan gissa vad som hände (det satt fast som berget och det hoppade upp en tomtenisse ur en julklapp medan "O Hegla Natt" spelades på gramofon, rätt gissat!!!)

Nuför tiden tror jag mest på mig själv. Jag tror på att jag kan göra saker jag vill, jag tror att jag lyckas med diverse galenskaper jag tar mig för. Exempelvis flyga till Thailand utan mamma. Ni kan ju hålla en tumme åtminstone!