Dag 3- mina föräldrar.

Som alla andra barn så har jag en mor och en far. Åsa och Per. Namnen passar ju fint ihop, men som personer så var de kanske inte himmlens perfektaste par.

I hela mitt liv har jag hört att jag är lik mamma. Till utseendet och till sättet och på alla andra vis. Jag har aldrig hållt med om det, men på senare å har jag börjat insett att jag nog är lik mamma, att jag nog kommer bli ganska precis som mamma och att jag lyssnar på mamma väldigt väldigt mycket mer än vad jag egentligen vill erkänna för någon.

Tur då att hon är cool. Mamma kan springa fort och länge ( inte lika snabbt som mig dock) hon kan skriva och hitta på sagor och berätta dem på ett sätt som gör att alla vill lyssna. Hon kan skotta snö lika bra som tre starka karlar, lagar god mat, och har alltid något smart att säga när man behöver det. Och framförallt så ställer hon upp för sina barn på ett sätt som gör att man egentligen inte har behov av någon fler förälder. Behöver fotbollslaget en tränare så rycker hon in - världens bollrädaste person. Och om inte mamma hade lånat ut kosingen till depositionsavgiften på lägenheten häri Oslo så hade jag fortfarande bott i Östersund och varit ett deprimerat tidningsbud, tillexempel.

Pappa då. Han är ju också festlig på sitt eget vis. Om jag ska ta de saker jag beundrar pappa för så är det hans förmåga att prata inför människor, bjuda på sig själv och att han vågar plocka uppliftare från ryssland trots att han inte kan kommunicera med dem.

Fan undra på att man blev som man blev.
/ Big Sis