godkväll kamrater. Klockan är kvart i sju och det är fredagkväll. Jag ser fram emot att få gå och lägga mig. Jag vill inte uppge för många detaljer av mitt spännanade liv, men där har ni en liten hint om vad jag tänker syssla med ikväll.

Igårkväll diskuterades det flitigt på Konstapelgränd. Stellan låg i sin säng och jag i min. Det är jämt när man ska gå och lägga sig som man har allra mest att prata om, så igår pratade vi om våra uppväxter. Slutligen kom vi fram till att vi har haft det ganska bra, trots skilsmässor och diverse tjafs och bråk.

De första 10 sommrarna i mitt liv var endast brunbrända sommarben, fotboll och smultron. Spring, hopp, lek & skratt. Oset från grillen medan jag och Sanna gjorde upp på fotbollsplanen. En gång bröt jag armen, men det är en annan historia.

Såhär i efterhand inser jag att min uppväxt troligen var i världsklass. Jag hör nästan hur barnen i bullerby-introt sätter igång när jag minns tillbaka med ett leende på läpparna.
Nåväl, nog om det.

Jag har alltid tyckt att min uppväxt har varit just fin och bra, men vid middagsbordet fick mamma mig att tveka. Hon påstod att hon aldrig har sett en delfinshow. JOHOOOOOOOOOO, sa jag. Jag vet att jag har varit på en delfinshow, och hon också för den delen. Det plaskade så det stänkte på publiken och alla jublade heeela tiden. De stackars djuren hoppade och hoppade genom ringar som att det inte fanns någon morgondag.
Jag har bott i ett rött hus på landet, jag har haft flera små söta kattungar i en korg, och jag har varit på en delfinshow. Eller?

Alltså, Sanna - har vi varit på delfinshow eller är hela mitt liv en lögn!?