Eller jag vet hur det känns tror jag.
Jenny är ute, och jag sitter hemma och "typ väntar på att hon ska dyka upp" fast jag egentligen inte vill erkänna det. Jag vet ju att hon kommer vara borta många timmar till. Det är man ju,och framförallt så var man ju när man gick i ettan och var ute(eftersom då är man inte på någon krog som stänger någon viss tid, utan då är det fest tills den som har festen somnat, och oftast någon timme till efter det också) Så jag vet ju att hon kommer vara borta länge till, och jag vet att det inte spelar någon roll om jag sitter uppe eller inte.
 Ändå känns det inte riktigt som att jag kommer kunna somna förens hon är hemma igen.
Lite komiskt eftersom jag aldrig fattat de där med föräldrar som sitter uppe och väntar. Hem kommer man ju alltid. Nu får jag smaka på min egen såkallade medecin! 
 
                                                   
Man vill ringa henne också, samtidigt som man inte vill det. Man vill ju vara cool, vara chill.Inte nojjig och hålla på och ringa och smsa. Fast ett litet sms kanske man kan skicka? Och svarar hon inte inom 10 min, så är det väl OKEJ att ringa, och kolla att allt är bra. Så hon inte har gjort illa sig eller något. Svarar hon inte i telefonen så är det väl lugnt att ringa alla hennes kompisar och svarar inte dom måste man väl få ringa kompisarnas päron för att se om dom vet vad som försiggår? Får man inte tag i dom så mååååååååååste man ju bara få åka till festen. Så äre bara. Fatta vilken curling morsa jag kommer bli. Inte bra. Måste öva. Går och lägger mig nu så får väl Jenny sköta sitt eget liv, plåstra sina egna knän, betala taxin och torka sin egen spya. Den hårda vägen. Fast ett sms ska jag skicka.Ett coolt sms. typ : " allt lugnt?"

Godnatt då / Big Sis