Det var så otroligt mycket bättre när jag var i den här storleken. Typiskt att man inte insåg det då utan bara, i smyg givetvis, önskade att man skulle få bröst och långt hår....

När man var sådär liten var det en dröm att ha feber. Mamma matade med glass, kramades, tittade på film, läste sagor, gav medicin - ja, man blev lika lycklig varje gång febertermometern visade något annat än den egentligen borde för att det var så himla mysigt att vara hemma.

Igår kom Sannas kompis Nils hit på besök. Han verkade ha en föraning om att jag skulle bli sjuk för han hade med sig en burk honung.

Med min kvinnliga list lyckades jag övertala honom om att sova över så jag skulle slippa vara så ensam, och gud vad skönt det var att ha någon att prata med på kvällen och på morgonen istället för att prata med sköldpaddorna. Jag har börjat känns mig lite psykiskt instabil med tanke på att de aldrig svarar. Han tyckte jättesynd om mig och sa; men lillavän, du kokar ju!

Hur som helst så har jag jättemycket jag måste göra idag. Städa, göra en uppgift om global kärnkraft, leta fakta om uranbrytning, städa åt sköldpaddorna, handla............
Ja, det fina med feber försvann för länge sedan.