Alltså. De där med kompisar är väldigt konstigt egentligen.
I min värld så finns det kompisar överallt. Bara det att man inte träffat dem än. Det är bevisat.
Är man hemma så är man med kompisarna som finns hemma, och åker man iväg så träffar man alltid någon/ några som blir ens nya vänner som man har griskul med istället, när de gamla inte finns tillgängliga.
 Bara genom att flytta från hammarn till östersund tillexempel.
Hur många fantastiska människor träffade jag inte bara genom den flytten? Först och främst den nya klassen där jag fick många vänner som jag levde loppan med under gymnasietiden och ungefär 3-5 st som kommer hänga med mig livet ut,på något sätt..
Och inte bara klassen utan stora delar av JB, samt en del sköna lärare. Sedan fotbollslaget som jag haft en massa roliga stunder med. Jobbarkompisar som blivit riktiga kompisar. Nya vänners vänner som man hängt med på gymmet och krogen, och diverse annat folk som man träffat på fester och sedan pratat med på stan osv osv. Sedan en viss del idioter som man mött på diverse tillställningar såklart, men överlag possetvia upplevelser.
 Detta är en av anledningarna till att jag längtar till flytten. Jag är väldigt nyfiken över vilka nya sköna polare som bara väntar på att lära kännas.
Det tråkiga är att man lämnar vissa, för en stund. Vissa som trots allt är, jävulst speciella.
 Jag kan inte sätta fingret på varför. Det är så konstigt att man kan passa så bra ihop med en grupp människor, när det enda man har gemensamt är att man är född på en area av kälarne-bispgården-hammarstrand. Det måste vara något i vattnet..Eller vodkan?

 love you anyway, bitchessss

försöker sova inatt. / Big Sis