Jag cyklade en sväng i oktobermörkret. Natten här är inte som hemma.
Det behöver nödvändigtvis inte vara djur som som gömmer sig i buskarna utan det kan vara människor som vill en något illa.

Kalla mig dum men det gör det hela lite mer spännanade.
Adrenalinet pumpar lite extra vid varje gren som knakar.
Då tänkte jag på dig. Och sedan kom en trottoarkant. Såna finns det knappt heller hemma, så jag var inte bredd.
Jag ramlade med cykeln och blev liggandes och tittade på stjärnorna och fnissade för mig själv.

Det var länge sedan jag tänkte på dig nu. Det var länge sedan jag tänkte överhuvudtaget.
Det var länge sedan jag föreställde mig 20-talet ungdomar som stod vid en väg förenade i en tystnad.
Dödens tystnad. Eller kanske livets.
När de (vi) insåg att vi inte var odödliga och det stod ljus vid vägkanten för att hedra dig.
Det kryper i mig ikväll, det är alldeles för mycket som vill ut och så mycket jag vill ha sagt till alla som jag på många vis har försummat på senare. Som har blivit bortprioriterade eller helt enkelt bortglömda.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med någonting, allting. Kanske med ett hej.

Hej.