Ni kanske är medvetna om att det finns känslor.
Idag på lektionen så fick jag en köttig känsla. Istället för att fokusera på de italienska verben föreställde jag mig kött överallt. Kött kött och återigen kött. Mammas köttgryta, pappas köttfärspaj, älgkött, grillat kött, alla former av kött.

Jag är ju trots allt från landet och har ätit kött minst en gång i veckan under mina 15 levnads år.
För att matematiken ska bli enklare (även fast jag inte är en sån person som tror på att förenkla saker) säger vi att varje år har 365 dagar, vilket borde resultera i att det finns ungefär 52 veckor och att jag äter kött allra minst 52 gånger om året.
Köttbullar från coop räknas inte som kött. Falukorv kan inte heller stilla mitt begär.
Jag är ungefär som Edward i Twilight, och snart är jag rädd för att inte kunna kontrollera mitt behov.
Det finns en risk att Sanna blir uppäten i sömnen.
Ingen kommer sakna henne förvisso, men det kommer bli massor av blod överallt och jag kommer måsta skura.

Iallafall så skulle jag laga mat idag. Det fanns tyvärr inget kött i min frys (om ni har kollat på priserna förstår ni varför) och jag skulle istället försöka kompensera för köttet genom att blanda allt möjligt. Inspirerad av banangratängen jag åt här om veckan kläckte jag världens bästa idé.
Korvgratäng, visst låter det som en fantastisk maträtt? Korv, ris, purjolök - ja, man får slänga ner allt man vill ha!
Sanna leker såklart gud och menar på att jag är psykiskt instabil och börjar bli som pappa och förbjuder mig att laga korvgratäng. Imorgon är det min matlagardag. Då jävlar.