Det är enkelt att ta människor förgivet.
Att naivt anta att de kommer fortsätta stå bredvid en i alla lägen, bara för att det alltid har varit så innan.

På bilden är min första killkompis, första kärlek, första pojkvän (som jag gjorde slut med genom att lägga en lapp i hans bänk, moget gjort av mig) Christopher.
Det känns tomt att inte ha dig i mitt liv på samma sätt. Jag kunde ringa dig när som helst bara för att säga hej, vi kunde ta en promenad bara för att snacka lite skit och du tvekade aldrig att göra precis allt för mig (galning).


Jag saknar din lukt och dina mysiga tröjor och din sjuka humor, hoppas att du har det bra min fina vän.