När Jenny och jag var små så var vi tävlingsgalningar.
Vi tävlade i ALLT. Och då menar jag verkligen allt.. Dels vanliga saker, springa ikapp, fotbollsstraffar, stå längst på ett ben, äta upp snabbast osv. Men sedan även de lite mer extrema sakerna. Typ sitta i bastun längst och kissa snabbast. Vi tävlade tillomed om vem som kunde peta ut mest öronvax med en topz. Och allt var på blodigt allvar. Ifall Jenny var nära och vinna i något så gjorde jag det som krävdes för att stoppa henne. Hellre fick hon bryta armen än att vinna i fotboll.
Det kanske låter som jag var ett mycket okänsligt barn, men det var jag  inte. Det var bara tävlingsandan som var lite för stor och Jenny var precis likadan. Tillsammans slog den undan allt vett och sans och ibland kan jag såhär i efterhand få lite dåligt samvete över att vi alltid pressade det så hårt. För den extrema tävlingsinriktningen har avtagit litemed tiden, nu påminner den sig mest i frågesport, sällskapsspel, brännboll, volleyboll, ja kanske i stort sett alla sporter som har med en boll att göra, alltid ifall man spelar tjejer mot killar, kloter. Ja, kanske tävlar  jag fortfarande i princip allt. Skillnaden istället kanske är att jag är en bättre förlorare nu. Så borde det vara. Man borde ju ha vant sig iallafall. 

Hur som helst. När Jenny kommer hem ska jag utmana henne i diskning.

/ Big Sis