Dagis och jag trivs ganska bra ihop. Barn är ju trots allt, bara barn.
Dom är ansträngande, störiga och bråkiga ibland. Men för de mesta är det bara så jävla sköna.
Denna veckan är lite av en turne där bemanningen ringer upp mig på morgonen och säger en adress, jag kör ett personligt race mot tiden och tunnelbanan samt mitt lokalsinne, för att så snabbt som möjligt kunna befinna mig på barnehagen.
 Väl där börjas det alltid på samma sätt. Skaka 72 tusen händer med hela personalstyrkan, lokalisera kaffebryggaren, samt försöka konekta lite med barnen.
 Rätt otroligt att på 9 av 10 ställen jag varit på så kommer ungarna fram till mig innan jag hunnit fått av mig skorna och sätta mig på golvet i ett försök att hälsa. Snacka om förmåga att vara social och öppen mot främlingar.
Dagarna rullar på i sitt lilla inrutade schema, med blöjshift, utestund och lunch. Inga k o n s t i g h e t e r, koder, larm,pengar, klockslag. Bara ungar. Förjävla skönt och lättsamt.
 Alltid får man sig ju ett skratt också.
Igår på ute stunden sa jag till en liten jenta att sluta suga på en istapp, då hon med stora lysande ögon tittar upp på mig och säger med förundran i rösten " Men, den smälter ju - är det inte alldeles FANTASTISKT"

Och ja, så kanske det är. Även de simplaste saker som att is smälter är ju faktiskt lite av ett underverk när man tänker efter.

  saknar dock mina egna busjentor.

/ Big Sis