Fy fan. Vilken fruktansvärt dålig dag det är idag. 
Det är väldigt sällan jag känner så. Men idag. GAAAAAAAAH. värdelöst. 
Vet inte riktigt var jag ska börja beskriva misären ens..
Redan när jag vaknade imorse kännde jag att livslusten var nere i knäskålarna. Mycket märklig känsla, då jag oftast brukar kunna uppbringa en viss glädje innför en ny dag,även om det råkar vara en vanlig jävla måndag. Gjorde det bästa av situationen och klev upp, unnade mig lite varmvatten när jag duschade, drog en kopp kaffe och käkade bananen påväg mot t-banan. Efter 7 minuter anlände man till ensjö. Kände mig fortfarande som världens tråkigaste person och kom inte ens på något trevligt eller roligt att säga när jag sprang på lite kollegor inne på butiken. Gick in på fika rummet för att ta mig en titt på mina nya arbetstider.
VILKET JÄVLA SKÄMT.
Denna vecka kunde jag läsa att jag var uppskriven på 7,5 timme. Läste samma rad 14 gånger och försökte hitta någon sorts förklaring till varför jag bara får jobba 1 dag av 7 jävla dagar. Men ikke.
Såklart var inte min chef på plats så jag fick hålla inne med mina klagomål och istället bära min ilska tre varv runt i butiken medan jag i frustration försökte komma på vad jag skulle handla. Såklart var det tjorv med mjölkleveransen imorse så det fanns inte ett jävla mjölkpaket att få tag på heller.
När jag gick tillbakamot tunnelbanan igen var jag så arg, ledsen, upprörd att jag till och med spottade mot en duva. Såklart träffade man ju inte. Det går inte att lyckas med nått. Man lämnar sin familj och i stort sett alla sina kompisar och sociala kontaktnät, och flyttar till en av de städer med lägst arbetslöshet i hela världen.Man bor i en skolåda och söker alla jobb som finns, skickar in hur mycket ansökningar som helst, ringer bemanningsföretag, springer på intervjuer, och när det till sist verkar som att det börjar ljusna och att det finns en plats där man kan få jobba en längre period, så visar det sig att man inte alls får det. Eller jo, att man får det - 7,5 timme i veckan. VILKET JÄVLA SKÄMT. 
Vad fan är det för fel på den här världen om det inte finns ett jobb för den som anstränger sig och VERKLIGEN VILL JOBBA? På t banan hem satt jag och tänkte på att nu måste jag hem och börja söka jobb igen, alternativt kasta mig framför en trikk och göra plågan kort.
 Att börja skriva ansökningsbrev igen kändes lika sexigt som att ligga med Anna Book och mitt på tunnelbanan bland allt folk började jag storlipa som en liten unge. Mitt udda beteende lockade till sig en del nyfikna asiater, samt en kontrollant som kände lukten av svaghet, likt en haj som vittjat blod. En nitisk jävla sugga som bara väntade på att få krossa en redan skadad individ. I denna stund kännde jag att jag var redo att kasta in alla handukar jag någonsin haft.
Gjorde mig redo att motta en bot på 900 norska kroner då jag känner en engångsbiljett i fickan. Köpt för länge sedan som mitt safety net, men stämplad idag så fortfarande giltig. Det som gjorde mig gladast var inte att jag slapp böta,utan att jag nu kunde skälla på kontrollant-tanten istället för att hon fick skälla på mig.
När jag senare gick hem mot Vibesgate, fortfarande på världshistoriens sämsta humör, mötte jag en lapplisa som lappade alla bilar på hela gatan. Och för första gången denna dag så log jag. Jag är tamejfan ondskefull innerst inne. Gud vad skönt det känns. Idag är det enda jag vill är att hamna i bråk och slåss. Farlig inställning. Därför tänker jag inte gå ut. Tänker inte göra nått överhuvetaget.

/ Big sis